På arla onsdagsförmiddagen inbjöd Feministiskt initiativ till ett samtal om familjepolitiska visioner. Genom handuppräckning presenterade moderatorn publiken för panelen, vilket visade att i stort sett alla lyssnande var akademiker och feminister som hade höga förväntningar på det här samtalet.
Panelen fick presentera sig med hjälp av att berätta hur de definierar begreppet familj. Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap, hänvisade till hur familjen beskrivs i lagen där det är en biologisk uppdelning som har med ägandeförhållanden att göra, så som arvsrätt. Men dagens regnbågsfamiljer gör att det inte längre är en helt korrekt definition i praktiken. Monica Amante, antirasistisk feminist, ser familjen som de man väljer att dela sitt liv med, och då delar allt. I Sverige, menar Niclas Järvklo som är genusforskare och arbetar på en avhandling om svensk jämställdhetspolitik, är familjen ett resultat av social ingenjörskonst. Visionen kommer från ett 60-talsideal om att organisera och skapa ett gott samhälle. HBT-personer har inte riktigt passat in i detta politiska system. Sissela Nordling Blanco, talesperson från Feministiskt initiativ, håller med om att familjen handlar om att organisera nära relationer. Och det är en institution som staten lägger sig i på många sätt och inom HBT-rörelsen visar sig vara ett hinder eftersom familjepolitiken är heteronormativt uppbyggd.
Monica Amante tar som exempel att hon och hennes partner varit tvungna att gifta sig för att båda få vara juridiska föräldrar till deras adopterade dotter, något de annars inte tänkt göra. Hon menar att samkönade äktenskap verkligen är något bra, men att det inte är en tillräcklig lösning. Politik borde inte ägna sig åt moral, utan istället möjliggöra trygga familjer av olika slag. Äktenskapens historia har ingenting med kärlek att göra utan arvsrätt, kontrar Tiina Rosenberg. En feminist är naturligtvis inte gift, men det är en ideologisk fråga, rent praktiskt behövs det ju ibland så som lagstiftningen ser ut. Men livet blir sällan så som lagstiftarna har tänkt sig. Familjeliv för Tiina handlar om schemaläggning, tandställningar och tvättstugan, det är som en liten firma där god planering är a och o. Och i denna organisering räcker inte två personer till, slår hon fast.
Niclas Järvklo menar att vi nu är inne i en otroligt konservativ tid. Människor gifter sig som aldrig förr och han upplevs själv som lite konstig för att han väljer att ”bara” vara sambo. Det är del av en 50-talsnorm som gör att äktenskap och Mad Men är så inne just nu. HBT-rörelsen har en ypperlig chans att kritiskt granska detta. För sen skiljer sig ju alla ändå.
När det gäller asylpolitiken kan det bli problem för familjer som inte har blodsband till varandra, alla får då kanske inte rätt att stanna även om man alltid har levt tillsammans som familj. Blodsband och biologi är något som värderas högt och det märks inte minst inom adoption, rätten till en biologisk förälder värnas hårt även om föräldern är helt olämplig. Internationell adoption för HBT-personer är i teorin tillåten, men inte i praktiken då andra länder inte tillåter det.
De senaste åren har det varit något av en babyboom i HBT-rörelsen, vilket bidragit till ett stort barnfokus. Men ska alla verkligen ha barn? Med den frågan vill Tiina Rosenberg väcka debatten kring barnen. För heteros är barn något som kan komma helt oplanerat, vi inom HBT-världen har ett helt annat val och det är något vi ska ta vara på. En livsinvestering som ett barn är tåls att tänkas igenom ordentligt. Även den eller de man väljer att skaffa barn med är personer som kommer att finnas med hela ens liv, vare sig man lever ihop eller inte.
Frågan om surrogatmödraskap kommer också upp och det är något alla i panelen tycker är komplicerat. Det är svårt att bortse från att det blir en fortsättning på kolonialismen menar både Monica och Tiina. Ett starkt slag slås istället för en vidgning av familjebegreppet och för kärnfamiljer. Ju fler vuxna som delar ansvaret för ett barn desto bättre!