I en full salong på Pride Sergel samlas en förväntansfull publik för att lyssna på dramapedagogen Emelie ifrån Malmö. Under en timme ska Emelie föra en monolog om förskolans konkreta situationer i mötet mellan barn och kollegor i genusfrågor.
Emelie jobbar som förskolelärare och dramapedagog på en förskola i Malmö.
- Jag är lite nervös idag. Oftast brukar jag framföra den här monologen för kollegor inom förskolan, inte en publik som er på Pride, säger Emelie.
Med inlevelse spelar hen upp ett drama som kopplas till hens personliga erfarenheter, upplevelser som grundar sig i att växa upp med känslor om att inte passa in. I ett kön. I en norm.
- När jag gick i skolan fick jag ofta höra att jag var konstig. Jag kunde inte riktigt förstå vad det var som gjorde att jag var konstig. Jag ville ju vara tjej och jag ville passa in, säger Emelie upphetsat.
- Men jag är en människa, fortsätter hen.
Publiken lyssnar hänfört till hens monolog och vid ett flertal tillfällen skrattar publiken tillsammans med Emelie. Det känns som att publiken och Emelie kan relatera till varandra. Hen leker med stereotyper, och driver med de skånska förskolefröknarna som inte verkar förstå bisexualitet. När Emelie först ”kom ut” på jobbet skedde det i personalrummet på förskolan hen jobbade på.
- "Men Emelie, om vi också pratade lika öppet om homosexualitet och bisexualitet på vår tid så kanske jag och ett par kompisar också hade provat lite", var en kommentar som jag fick, säger Emelie
Emelie för monologen vidare och tar upp frågor om barnens perspektiv på kön och vad som skapar synen på vad kön är i förskolan. Hen menar att barn i förskolan inte kan veta vad som skapar en pojke eller flicka.
- Det är samhället som skapar synen på vad som ska ses som ”flickigt och pojkigt” Hur ska barn kunna veta vem som är pojke eller flicka? Kön är för abstrakt, menar Emelie
Emelie fortsätter med att diskutera hur utbildningsmaterial i skola och förskola berör de normativa könstyperna.
- Jag blir så himla irriterad av att barnböcker är så himla normativa. Vi måste jobba med vår människosyn och inte bara läsa de vita ”hetero-sagorna”. Varför inte döpa om Prinsessan på ärten till prinsessan på fjärten, utbrister hen.
Hen avslutar med att diskutera säkerhet och de hatbrott som används mot HBTQ-personer. Emelie menar att med hens utseende kan hen med lätthet tas för en heterosexuell och normativ kvinna.
- En av mina bästa vänner blir dagligen trakasserad. Av vuxna som barn, av olika samhällsklasser, säger Emelie.
I dagens samhälle är det rätt okej att vara normbrytande. Det finns lagar som skyddar oss. Det kommer till en viss gräns där ett normativt beteende inte är accepterat.
- Budskapet som sprids i samhället idag blir att klart du får vara homo, bi och vad som helst. Men gör det inte synligt. Stick inte ut.
Emelie tänker sig att samhället som hen vill ha det är ett samhälle som jobbar med att mänskligheten inte dömer. Något som man ska arbeta med redan i försklolan. Emelie menar vidare att förskolan ofta förklarar homosexuella och människor från olika kulturer och med olika hudfärg, som en separat del av mänskligheten.
- Barn är inte dumma i huvudet. Det ser att vara heterosexuell är att vara normal. Att vita människor har privilegier.