Barriärbrytande pjäs om kärlekstrassel

Gerhard Hoberstorfer regidebuterar med den kraftfulla pjäsen PRIDE på Stockholms Stadsteater. Det är en berättelse om kärlek, lögner, sanningar och vad det bidrar till för svårigheter i livet.

Året är 1960. Vi befinner oss i en liten, stilren lägenhet. Där finns en man med en cigarett. Det är Philip. Dörrklockan ringer och Philip öppnar. Han hälsar Oliver välkommen in i lägenheten. Det är första gången de träffas och man märker av nervositeten hos de båda, på helt olika sätt.

Philip häller upp ett glas whisky i väntan på att hans fru Sylvia ska bli klar med ansiktsmasken. De ska ut och äta på en italiensk restaurang tillsammans. Det är Sylvias idé från början. Hon pratar jämt om Oliver och har sett fram emot att Philip ska möta honom. Men hon har nog önskat för mycket. Spänningen mellan dem kanske är något mer än bara nervositet?

Vi hoppar framåt i tiden, till nutid. Hård tysk musik i bakgrunden och en nazist i vardagsrummet. Oliver har precis blivit dumpad av Philip för tredje gången. För att få en kick har han sex med okända, men också med inhyrda "nazister" i rollspel.

Sylvia ska hälsa på Philip under Prideveckan. Hon är alltid där och tröstar när det behövs och får offra sin egen romans med italienaren Mario för att ställa upp för Oliver. Men Oliver är för hjärtekrossad för att kunna tänka på något annat än sig själv och Philip. De båda älskar varandra djupt men på grund av livets nycker blir det väldigt svårt för dem att leva tillsammans. Vad är bästa lösningen på det?

Pride är en rörande berättelse. Det är naket, rått och enkelt. Vi får se människors relationer avklädda, och allt på scenen hjälper till att uppnå det: från den stilrena scenen till de otroligt begåvade skådespelare som tar med oss på resan. Språket är vågat, liksom allt annat i pjäsen, och ibland chockerande.  Pride bryter ned barriärer.

– Jag existerar och det som räknas är att jag har påverkat någon annan, är en av Olivers repliker.

Pjäsen är väldigt modern. Den har inslag från både Hollywoodfruar och iTunes, och Oliver deppar med en bytta Häagen-Dazs. Det är väldigt lätt att känna igen sig i den moderna delen av pjäsen, åtminstone för dem som är uppvuxna med dessa saker. Men det finns något för alla! Även i 60-tals-delen är pjäsen autentisk på så vis att de röker hela tiden, alltid håller en drink i handen, samt deras kostymer och Kennedy-klänningar.

Med ditt festivalpass kan du få rabatt på föreställningen. Mer information om det hittar du i Informationen i Pride House eller på:

http://www.stockholmpride.org/2010/Vad-du-far-for-ditt-festivalpass/Teater/

Pjäsen spelas till 2 september.