Ätstörningar som aktivism

Susanna, Sofie och Nienori berättar öppenhjärtligt om sina depressioner, bipolära sjukdomar och ätstörningar. De skriver på nätet och lägger ut osmickrande bilder från sina verkligheter inom vården och liv med ångestsyndrom.

De kallar det psykradikalism. Att våga ta plats offentligt med sin sjukdomsbild och få omgivningen att inte låta sig skrämmas.

– Det är viktigt att synliggöra det, att våga prata om att man mår dåligt, säger Nienori. Susanna håller med. Hon menar att alla sätt är bra sätt.

– Skriv artiklar, ha samtal, var offentlig. Det här samhället är skapat för vissa människor som fungerar på vissa sätt, och det finns en bild av att dessa människor är "normala". Det är någonting vi vill sticka hål på, säger Susanna.

Nienori har både positiva och negativa upplevelser från sitt offentliggörande av sin "sjuka vardag".

– Jag upplever att det finns två läger. Ena sidan tycker att man är en attention whore. Den andra imponeras och tycker det är beundransvärt att man orkar.

Rummet är fullt av människor med egna historier och det blir ett utbyte av erfarenheter av skiftande slag. Susanna tipsar om personligt ombud, en person som hjälper till med de åtaganden man inte klarar av själv. En man i publiken tipsar om vårdgarantikansliet dit man kan söka sig om man blivit fast i alltför långa vårdköer.

– Det finns makt och hierarkier i vården också. Personer med vissa diagnoser får högre prioritet eller bättre vård, och det finns bestämmelser kring vilka man får prata med som patient, och om vad, berättar Susanna.

Avslutningsvis berättar Sofie att psykradikalismen har gjort henne friskare.

– Jag ska få börja jobba halvtid till hösten, något jag inte gjort på väldigt länge. Det är ett heltidsjobb att vara sjukskriven med allt pappersarbete och alla åtaganden, så jag ser verkligen fram emot att börja jobba på riktigt, säger hon.