Arga bögar och hbt-rörelsens framtid

Vart står den politiska kampen idag och varför är det så få bögar som engagerar sig? Detta skulle debattpanelen söka svar på under tisdagsförmiddagen på Pride House. På plats fanns Anders Wallner, Tasso Stafilidis, Robert Fux och Fredrik Federley.

Moderatorn Roger Wilson inledde debatten med att fråga panelen var kampen står idag. Anders Wallner menade att det är dags att bestämma vad nästa stora fråga ska bli, nu efter den könsneutrala äktenskapslagen. Tasso Stafilidis framhöll föräldrapolitiska frågor som surrogatmödraskap, Robert Fux ville belysa den internationella solidariteten och Fredrik Federly tyckte att våldet mot hbt-människor står högst på agendan.

- Våld mot oss är fortfarande mycket mer accepterat. Vi måste se till att de slutar misshandla och döda våra polare, sa han.

Bögarnas politikfobi

Panelen diskuterade sedan varför så få bögar verkar engagera sig.

- De allra flesta verkade strunta i den politiska kampen, sa Tasso Stafilidis. Man tänker "det angår inte oss, det där får någon annan göra".

- Bögarna tänker "det där får flatorna göra", tilllade Robert Fux och fick applåder. Han fortsatte: Det finns en politikfobi bland bögarna. Man ser inte sig själv som en del av ett större sammanhang.

Är ilska nödvändigt?

Debatten gällde också vilken metod som fungerar mest effektivt: arga aktivistaktioner eller rumsrent politiskt arbete? Robert Fux var säker på sin sak:

- Ilska och aktivism är jätteviktigt. Det är bara att se tillbaka på historiskt på Stonewall. Nu är bögar nöjda med att bli klappade på. Bögarna måste börja säga ifrån och kräva mer. Jag vill se lite jävlaranamma!

Anders Wallner trodde att båda sätten kompletterar varandra.

- För att något ska hända måste någon driva ett parlamentariskt förändringsarbete. Samtidigt måste det finnas en arg rörelse bakom för att en politiker ska kunna motivera frågorna.

Rörelsens framtid

Debatten återgick till vad som ska bli rörelsens nästa stora fråga. Hur ska man enas? Är det ens möjligt? Även om panelen var oense så var de överens om att bögar, flator, transor och queera måste känna solidaritet med hela rörelsen och inte förlöjliga varandras frågor.

Kanske knäckfrågan handlar om att arbeta för en ening innåt, istället för utåt?